Behöver verkligen skriva av mig lite frustration nu, jag undrar verkligen vad man ska ta sig till när allt man provar möter motgång, hur länge orkar man egentligen att kämpa utan att få se en strimma av ljus, jag flyttade tillbaka till Sverige för att få en nystart med nytt jobb och det har så långt inte varit det minsta ljust, bortsett från att jag och min storebror kommit varandra närmare igen och det är något som jag har saknat.
Jobbet som jag fick visade sig vara allt annat än det dom hade sagt på intervjun så där blev jag lurad och då jag sökte om A-kassa efter att ha inhämtat alla intyg från Norge och hade en god känsla vilket jag inte skulle haft för gud förby att man skulle kunna få må lite bra någongång, när man då hade hämtat sig från detta och trodde att man kunde börja planera lite längre så fick man lov att börja kämpa mot det sociala systemet och myndigheten för att ha en chans att ens överleva, ska det verkligen vara så, att den som gör allt den kan för att klara sig själv ska behöva slita sig psykiskt dålig för att ens kunna få mat för dagen.
Jag är inskriven på arbetsförmedlingen, söker aktivt jobb, uppsöker själv olika företag och butiker, lämnar ut mina uppgifter och är inte speciellt kräsen på jobb. Har sökt en KY- utbildning för att kunna utbilda mig till Kock, något som det är efterfrågan på.
Och trots detta så krånglar dom sociala myndigheterna med mig och menar på att om jag ska studera så får jag ingen som helst hjälp därifrån utan då måste jag från säga mig studieplatsen och enbart söka jobb... Jag förstår inte, får dom extra betalt för att få dom som måste vända sig till dem att vara tvugna att vara kvar istället för att hjälpa dem att ta sig vidare eller vad? Mår dom bättre av att psykiskt bryta ner dom som redan sliter?
Varför ska dom som verkligen anstränger sig behöva gå på smäll efter smäll...
Jag kan skatta mig lycklig att jag har mina djur för dom älskar mig oavsett hur dåligt jag mår.
Nu rinner tårarna längs kinderna och min älskade malinois Nix står med sitt vackra huvud i min famn och tröstar.
Är så psykiskt utmattad nu så jag får prova att samla ihop mig själv och komma ut på en promenad med min underbara Nix.
0 kommentar(er)
